Etnicitet och genetik är till viss del associerade, och båda har ett samband med typ 2-diabetes. Det finns genetiska variationer som ökar risken för, eller gör människor mottagliga för typ 2-diabetes. Faktum är att risken för att ett barn ska utveckla typ 2-diabetes om en förälder har typ 2-diabetes är ett starkare samband än för en förälder med typ 1 som har ett barn med typ 1.
Men totalt sett har specifika gener som är starkt associerade med typ 2-diabetes varit svårfångade, även om mer än 30 gener har identifierats som bidrar till en ökad risk.
Det finns dock inget svåröverskådligt med riskskillnaderna förknippade med etnicitet. Även om de specifika orsakerna inte är kända, har i princip alla andra etniska grupper en högre risk för typ 2-diabetes jämfört med icke-spansktalande vita. Ännu mer oroande är att förekomsten och svårighetsgraden av diabetiska komplikationer är större även bland dessa grupper.
Det är svårt att separera andra riskfaktorer som vikt och kultur från data, men forskare som utvärderade uppgifter om kvinnor från den långsiktiga sjuksköterskans hälsostudie gjorde justeringar för BMI. Efter att ha följt mer än 78 000 sjuksköterskor som inte hade diabetes under en 20-årsperiod såg 3 800 fall av typ 2-diabetes utvecklas.
I de ojusterade uppgifterna var risken för typ 2-diabetes 120 procent högre för afroamerikaner, 76 procent högre för latinamerikaner och 43 procent högre för asiater än för vita.
Justering för BMI ändrade dock ordningen, vilket gjorde risken 126 procent högre för asiater, 86 procent högre för latinamerikaner och 34 procent högre för afroamerikaner. Detta tyder på att BMI är den största risken för asiater och en lägre risk för afroamerikaner. Förekomsten av typ 2-diabetes är också högre i indianpopulationer och Stillahavsöbor.
Det är viktigt att påpeka att den så kallade västerländska kosten, hög i kalorier och fett, helt klart spelar en roll i den högre förekomsten av typ 2-diabetes i vissa etniska grupper. Att migrera till USA är faktiskt en riskfaktor för typ 2-diabetes, och när västerländsk kultur och kostvanor sprids till andra länder, som Indien, ökar förekomsten av typ 2-diabetes där också.
En god nyhet från Nurses' Health Study antydde dock att en hälsosam kost minskade risken för att utveckla typ 2-diabetes mer för andra etniska grupper än för vita. Det tyder på att en hälsosam kost kan göra mer för att kontrollera diabetesförloppet i dessa grupper där diabetiska komplikationer är så vanliga.
Åldrande ökar risken för typ 2-diabetes i alla etniska grupper och båda könen. Några av orsakerna kan vara exceptionellt komplicerade biokemiska förändringar som har att göra med insulinproduktion och glukostransport. Men det finns ett tydligt samband med ett par enkla och välbekanta skäl — kost och träning.
Seniorer tenderar att vara överviktiga, och ofta bärs den vikten i mittsektionen, vilket tyder på visceralt fett med dess negativa effekter på insulinkänsligheten. Vuxna i åldersgruppen 45 till 70 har den högsta andelen fetma på BMI-skalan, mer än 30 procent, och vikt är en definierad riskfaktor för typ 2-diabetes.
Inte en tillfällighet har åldersgrupperna 65 till 74 och 75+ de högsta frekvenserna av typ 2-diabetes, mer än 20 procent av den befolkningen.
Utöver övervikten, som sannolikt är relaterad till både diet och minskad fysisk aktivitet, kan den naturliga förlusten av muskelmassa som följer med åldrandet ha en roll i insulinresistens. Muskler spelar en viktig roll för att få ut glukos ur blodomloppet, och färre muskelceller betyder färre platser glukos kan ta sig till.
Att bibehålla muskelmassa med åldern har många fördelar, och att bevara insulinkänsligheten kan vara en. Studier som mäter insulinkänslighet samtidigt som man bygger muskelmassa med motståndsträning (tyngdlyftning) har visat positiva resultat, och styrketräning har blivit en standardrekommendation för åldrande vuxna. Du behöver inte ta upp seriösa träningspass med järn för att få nyttan av motståndsövningar, men gärna om du är så sugen.
Livsstilsförändringar (viktminskning, förbättrad kost och träning) har visat sig vara ännu effektivare än läkemedel för att förhindra utvecklingen av prediabetes till diabetes.